De e inge bra..

När ja va liten, hade ja inte det lätt.
Av dom få minnen ja har så var ja hemsk. Ja minns många ggr ja va ledsen för mej själv och bodde under sängen. Ja va väldigt ofta där.
Ja minns inte att ngn letade efter mej eller tröstade mej.
Ja minns att mina systrar tog hand om mej när mamma inte gjorde det.
Minns att Ja sov mkt hos Linda, men han skrek i sömnen och bad en dra åt helvete och ja trodde ju på det. Så ja gick ju mitt inatten.
När ja blev äldre, så fanns de inte så mkt där heller.
Ja va ofta själv. Bråkade miljoner ggr med mamma och ibland hela familjen.
Ja va utsatt i skolan. De va hemska tider.
Ja hade bara en vänn och det far Fia.
Sen hade ja fler vänner vid sidan av som stöttade mej oxå.
De va liksom jag, empi och fia <3 Fan vad ja saknade våra tider!

Men de kom dagarna man va själv. När ja bråkade med mamma drog jag.
Ja va ute o drack o festade mkt under en tid.
Allt va tungt..
Under flera år var ja utsatt för kränkningar och hot.
Ja stog ju på mej. Men ibland orkade ja inte då sprang ja iväg.
Ja va ofta på dåligt humör och kollade snett på folk som gjort mej illa.
Även vissa lärare va dumma.
Sen bråkade man mkt. Varje dag under ett par år.
Ja rymde ofta hemifrån när ja va ca 8år. Ja kom hem sent och de va ingen som reagerade för dom va väl vana att ja gjorde så. Att ja rymmde och sen visste dom att ja kom tebaka. Men ngn gång vet ja att ja inte gjorde det för då va ja hos Fia.

Men sen kom den dagen man började skära sej själv.
Ja visste liksom inte varför ja härmade bara andra, tills ja kom på varför.
Känslan är obeskrivlig när man grinar och gör illa sig själv.
Den känslan får ja tillbaka när ja gör annat och ja tycker de är riktigt skönt när ja får den känslan.
Ja har aldrig vetat hur det är att vara trygg men ngn.
Ja har aldrig haft trygghet. När ja va liten så var det bara jag. De va ingen annan.
Ja rymde många ggr, ja bråkade miljoner ggr. Ja hade de inte lätt som yngre.
När ja kom upp i mellanstadiet va de inte bättre där heller.
Då var de oxå bara jag. De va ingen annan.
Grinade varje natt, ja ville ta mitt liv, ja drack mkt. Ja va på krogen. Ja bråkade med mamma varje dag.
Tills en dag förändrade allt.
Ja tog överdos första gången, Ja gav mej en chans och ringde till 112.
Ja hade tur som inte kom in på hem. Men fick hjälp.
Sen träffade ja Jan. Och ja va fortfarande i obalans. Ja hade hjälpt så himla mkt att ja orkade inte längre. Mitt liv blev lite bättre. Men ja va fortfarande elak mot mej.Och ja hade fortfarande inge trygghet, men ja insåg att Jan gillade mej sen vart han min trygghet och så fort den försvann började ja grina för att ja va ensam. Mitt liv började att förändras. Ja va ute på ett helt annat sätt.
ja som va van att vara hemma och grina när ja mådde dåligt.
Sen helt plötsligt började ja va ute varje helg.
Men de vart inte bättre de första året, när hans mamma hatade mej och peder hotade mej. De va fortfarande inge roligt under min gymnasietid.
Men som Jan säger, ja ser bara de negativa. Jo för att ja är van vid bara negativt.
Mitt liv är inte positiva och när ja väl hör de så då blir ja ledsen för att de e jobbigt som fan.
Men ja sökte hjälp på unga-vuxna. Tills slut började ja att förändras. Men ja hade fortfarande problem. Min trygghet va Jan. Ja finner inte min egen för ja har aldrig haft det.
Han va liksom den som va bara min!
Ja bodde hos honom. De va så skönt att va ledsen i hans famn. Ja hade aldrig upplevt det.
Ja visste inte va älska va för ngt.
Ja vet knappt de nu heller..

Men sen kom han problem. När han tisslade bakom min rygg en hel sommar.. Och när man väl försökte berätta så fick mna utskällning på hur ja kunde tro ngt sånt. När de kom fram i slutändan att ja hade rätt.. Här har man levt bakom stängde dörrar och försökt lite på honom, men man kan inte gå framåt och man inte har släppt de gamla som gjort att ja inte kan lite på Jan.

När ja drar upp de för att ja vill prata om de så får man utskällning..
Så allt tyner ju bort tills slut.
Nu börja ja komma tillbaka där ja var från början.
De e väl där ja hör hemma..
Ja håller på att tyner bort. Så ja har tagit överdos ett ex antal ggr igen för ja känner mej så jävla ensam.. Att ligga själv i sängen i 4dagar är jobbigt. Men ja gjorde de hos mamma.
Men grejen är att ja inte kan stå på egna ben och när ja väl försöker göra det så blir de fel iaf..
När ja vill va själv när då får ja inte vara det. Då ska ja följa med ingenting annat.
Men ja fann en jävligt bra vänn som ja aldrig kommer att släppa.
Ja skulle inte ens leva utan dej. Nu har du blivit en del av mej, men ja vet att du aldrig kommer att försvinna. Vänner har man i all framtid men pojkvänner sticker när man inte duger.

Men..vi får se vad denna saga slutar.
Få se hur mkt skit ja får för denna berättelse..
Allt hänger på en skör tråd, men ja har kämpat för länge och varit stark alldeles för länge..
En dag måste ju det ta slut